Är Brukshundklubbens mål de rätta?
Den interna informationen ska stärkas på olika sätt, men förutom att presstalesmännen (konstig titel i en organisation med cirka 70 procent kvinnor) ska återinföras så lyser den externa informationsviljan med sin frånvaro. SBKs ordförande sa på förra kongressen att nu ska SBK röst höras i debatten. Vad har vi sett under det år som gått? Ingenting! Och inte finns det någon handlingsplan för det heller.
I stället finns det en plan ”Förebygga konflikter och värdegrundsfrågor”. Med en informationsskrift med ”etiska regler, rättigheter och skyldigheter för medlemmar” ska medlemmarna hålla sig på mattan. Är inte detta fel väg att gå? Det som saknas i SBK är olika kanaler för en fri debatt där medlemmarna kan diskutera klubbens alla verksamheter utan att behöva riskera olika sanktioner om man har en avvikande ståndpunkt. Allt ska passa in i den bild som ledningen vill ha. Brukshundklubben blir allt mer konkurrensutsatt och kan inte fortsätta att vara protektionistisk i sitt handlande mot både omvärlden och sina medlemmar. De vill ha en betydligt mer av direkt demokrati och kunna känna att de har möjlighet att påverka. Marknadsdomstolens prejudicerande dom mot Bilsportförbundet slår sönder de medel som tidigare funnits för att hindra SKK/SBK-funktionärer att även verka utanför SKK-paraplyet. SBK är tvungen att anpassa sig till den nya situationen.
Medlemssiffrorna fortsätter att minska varje år. Därför är det inte konstigt att SBK sätter upp ökat medlemsantal som ett mål. Där är ansvaret helt delegerat till lokalklubbarna. Märkligt. Borde inte det inte även vara ett ansvar för ledningen? Tänk när Brukshundklubben på 1960-talet gick från att vara en sekt till en stor klubb. Då tog ledningen initiativ till teve-serien ”Bamse” som blev mycket populär och som gjorde att många brukshundsvalpar fick nya hem runt om i landet.
Sedan kommer en handlingsplan som alltid finns med och som inte under decennier fått någon lösning - öka kvaliteten på de hundar som Brukshundklubben har ansvar för. Med samma instrument och metoder som man använt i många år ska kvaliteten öka. Var finns självrannsakan? Gör vi rätt saker? Är instrumenten och metoderna effektiva? Resultatet hittills är nedslående. Hundarnas hälsa blir inte bättre och när det gäller mentaliteten mäter vi kanske fel saker. Och går det ur siffrorna få ut mätbar arvbarhet? Ingen utvärdering av fristående forskare är ännu gjord.
Nästa mål är ”Erbjuda plats för alla som vill gå kurs”. Det är nog det mål som lättast kommer att uppfyllas då kursutbudet från andra aktörer på marknaden formligen sväller över runt om i landet. Skriver man in ”hundkurs” och ”ort” så får man upp massor med olika kursutövare även på mindre orter. Skulle det inte vara bättre med ett mål att utveckla samarbetet med olika professionella kursledare som kanske kunde ha den lokala brukshundklubben som bas.
Sista handlingsplanen är att ha en ”ekonomi i balans över tid med en stabil likviditet”. Även detta är en självklarhet. Tyvärr verkar det som att det ska bli tunga medlemsavgiftshöjningar varje år framöver. Att se över kostnaderna är inte lika självklart. Att t ex tidningen Brukshunden kostar över en miljon mer än den borde och att den årligen ligger en halv miljon kr under budget i annonsintäkter är tydligen helt ok.