En veterinär utöver det vanliga
Jag skriver just nu på att avsluta en artikel om världens mest kända veterinär. Vem det är? Det får ni snart svaret på i Hundsport.
Det här fick mig att tänka på en annan färgstark veterinär som jag träffade i början på 1980-talet. Paddy Sweeney var den mest ansedda veterinären i hundkapplöpingskretsarna i England. Till honom kom skadade kapplöpingshundar från alla håll på de brittiska öarna. "Var det någon som kunde få ut en svårt skadad hund på banan igen så var det Paddy Sweeney".
Paddy Sweeney hade sin praktik och hem i ett ganska vanligt hus i staden Rugby. Det var inget som skvallrade om han storhet. Jo, på gatan stod en Rolls Royce. Här hade det kommit kunder med guld i fickorna.
Vi kom in i besöksrummet. Vid ena väggen stod en stor svart röntgenapparat som mycket väl kunde vara från 1940-talet. På en hylla fanns ett hundskelett och en flaska irländsk Paddy Whisky. Symboliken mellan för mycket sprit och död var solklar.
Vi blev visade in till operationsrummet. Där opererade Paddy Sweeney på en sövd greyhound. Han skruvade med en mejsel ihop en skadad led. Längs väggen stod några kallsvettiga hundägare i sina kritsträckskostymer. De hoppades givetvis att Mr Sweeney skulle rädda hunden så att den åter skulle dra in många pundsedelbuntar.
Plötsligt slutade Paddy med sitt skruvande. Det var teatime! Hunden fick mer narkos och vi lämnade de svettiga hundägarna för te, kakor, scones och sylt i den del av huset som var Paddys hem. Men efter en halvtimme återvände Paddy till sitt framgångsrika skruvande.
Medan Rollsen körde iväg med den fixade hunden så gick vi ut till ett stall för att titta till en terriertik som när som helst skulle föda. Väl framme såg vi sex diande valpar och en nöjd mamma på halmen under en värmelampa. "Det här ska en hund klara själv", sade Paddy med eftertryck.
Eftersom mottagningen låg ganska centralt i Rugby så var det lite överraskande att se Paddys många jättestora svarta grisar på bakgården.
Tänk vad veterinäryrket har förändrats! Jag vet att jag har bilder med Paddy in action med sruvmejseln. Jag återkommer när jag har hittat dem.
Kronprinsessan gifter sig
Det bestämdes att mina bilder skulle spridas till alla frivilligtidningar. Det här var i april och bilderna publicerades i en lång rad tidningar. Mitt i juli var jag på Möja. Då ringer mobilen: "Hej, det är Pressens Bild. Vi vill köpa dina bilder på Viktoria! Jag har sett dom i Lottornas Tidning".
Jag förklarade att det bara var frivilligtidningarna som hade fått rätt att publicera bilderna för Hovet.
"Jag ringer dom!", sa killen på bildbyrån. Två minuter senare ringer mobilen igen: "Det är okey!"
Efter att jag fått klart för mig att det var sant bestämde vi att bildbyrån skulle skicka ett bud till redaktionen där negativen fanns (jag blev digital ett halvår senare). Dagen efter fanns mina bilder på Expressens mittuppslag. Tänk vilket sug det var att se Victoria i gröna kläder. Fastän bilderna var tre månader gamla!
Efter det såldes bilderna hela hösten till hela Europas veckopress. Det blev mina (hittills?) mest lönande två timmars jobb.
Brukshundarna ned 10 procent
För vissa raser blev det rena katastrofen. Riesenschnauzer peppar och salt gick ned 82,4 % (- 14 individer) och riesenschnauzer svart (på bilden ovan) med 41,1 % (- 92 ind). Bouvier des flandres var också en ras som minskade stort, minus 54,9 % ( - 50 ind). Dobermann gick ned 19,4 % (- 61 ind). Rottweiler hade största minskningen i antalet hundar: 218 (- 14,5 %). Schäfer minskade med 7,1 % ( -185 ind) men håller ställningen som Sveriges populäraste ras.
Det var även bruksraser som ökade, några stort. Belgiska vallhundarna ökade i alla varianter. Leakenois ökade med hela 350 % 8 (+ 28), groenendael + 10,3 % (+ 7), tervueren + 18,4 % (+ 26) och mailnois ökade starkt med 47,9 % (+ 79).
Tendensen verkar gå mot mindre och/eller sundare SBK-raser. Att i det här perspektivet tro på en medlemsökning i SBK verkar vara en utopi. Det är cirka 25000 som brukar gå på kurs i SBK varje år. Om vi säger att cirka 6 procent av dessa har avstått att skaffa hund blir det ett tapp på 1500 medlemmar. SBKs medlemmar har minskat med 4500 medlemmar sedan ett par år tillbaka.
Det är på tiden att SBK börjar marknadsföra sina fina hundraser och den livsstil som de erbjuder. Gör man på ett smart sätt så behöver det inte kosta mycket pengar.
Är mentalbeskrivning något att satsa vidare på?
I Brukshunden nr 7 2009 sade SKKs VD Ulf Uddman att "Arvbarhetssiffrorna är alldeles för låga för att MH ska vara ett riktigt bra avelsinstrument". Det fick Per Arvelius och Erling Strandberg från SLU att svara i numret efter.
De menade att MH visst hade ett avelvärde.
Men med arvbarhetsvärden på 12,5 % i snitt för schäfer och som max 19 % för malinois låter det inte som en meningsfull väg att gå.
Etologen Hans Temrin har visat mig en holländsk artikel som publicerades i Applied Animal Behaviour Science år 2007: "Där studerade fem forskare vid universitet i Holland arvbarheten för aggression hos golden retrievers. Studien visar att det som gav det högsta arvbarhetsvärdet var de analyser som var baserade på hundägarens egen beskrivning av hundens beteende. Forskarna lät helt enkelt hundägaren själv beskriva hundens aggressivitet mot andra människor och andra hundar på en av forskarna utformad skala. Analyser baserade på dessa uppskattningar gav arvbarhetsvärden på 77% respektive 81%."
– Jag har fler publicerade artiklar om olika studier som visar på betydligt högre arvbarhetsvärden än vad MH kan ge, säger Hans Temrin som förra året hoppade av mentalitetsarbetet i SBK.
Är det någon som frågat uppfödarna om de använder MH i sitt val av avelsdjur? Och då anonymt för ingen vill väl i SBK skylta med att inte använda MH. Jag har själv pratat med ett antal uppfödare av brukshundar. Ingen av dessa såg MH som ett begripligt hjälpmedel i aveln. Det kostar både tid och pengar i onödan.
När jag talat med hundcoachen Fredde Steen så är aggressivitet det i särklass största problemet som hundägare vill ha hjälp med. Över 90 procent av de cirka 200 mejl och brev han fick i månaden rörde aggressioner mot andra hundar eller människor. Där ger MH inget värde alls. Pitbullterriers, som är avlade för att slåss med andra hundar, har fått lysande värden vid mentalbeskrivning.
Den gamle hundutbildningsräven och uppfödaren Reino Oskarsson sade vid paneldebatt om aggressiva hundar på MyDog nu i januari att problemet är att hundarna är kopplade när de träffar varandra. Det verkar vara en bra teori. Väl värd att forska på.
Hej alla
Efter att ha skrivit 135 slutstycken i Brukshunden under 17 år som redaktör har jag saknat möjligheten att skriva av mig mina synpunkter. Men nu är jag tillbaka med min blogg! Jag tycker namnet Slutstycket är bra och förknippat med mig så därför får det det fortsätta i ny form.
