slutstycket

Det här fick mig att tänka på en annan färgstark veterinär som jag träffade i början på 1980-talet. Paddy Sweeney var den mest ansedda veterinären i hundkapplöpingskretsarna i England. Till honom kom skadade kapplöpingshundar från alla håll på de brittiska öarna. "Var det någon som kunde få ut en svårt skadad hund på banan igen så var det Paddy Sweeney".

Paddy Sweeney hade sin praktik och hem i ett ganska vanligt hus i staden Rugby. Det var inget som skvallrade om han storhet. Jo, på gatan stod en Rolls Royce. Här hade det kommit kunder med guld i fickorna.

Vi kom in i besöksrummet. Vid ena väggen stod en stor svart röntgenapparat som mycket väl kunde vara från 1940-talet. På en hylla fanns ett hundskelett och en flaska irländsk Paddy Whisky. Symboliken mellan för mycket sprit och död var solklar.

Vi blev visade in till operationsrummet. Där opererade Paddy Sweeney på en sövd greyhound. Han skruvade med en mejsel ihop en skadad led. Längs väggen stod några kallsvettiga hundägare i sina kritsträckskostymer. De hoppades givetvis att Mr Sweeney skulle rädda hunden så att den åter skulle dra in många pundsedelbuntar.

Plötsligt slutade Paddy med sitt skruvande. Det var teatime! Hunden fick mer narkos och vi lämnade de svettiga hundägarna för te, kakor, scones och sylt i den del av huset som var Paddys hem. Men efter en halvtimme återvände Paddy till sitt framgångsrika skruvande.

Medan Rollsen körde iväg med den fixade hunden så gick vi ut till ett stall för att titta till en terriertik som när som helst skulle föda. Väl framme såg vi sex diande valpar och en nöjd mamma på halmen under en värmelampa. "Det här ska en hund klara själv", sade Paddy med eftertryck.

Eftersom mottagningen låg ganska centralt i Rugby så var det lite överraskande att se Paddys många jättestora svarta grisar på bakgården.

Tänk vad veterinäryrket har förändrats! Jag vet att jag har bilder med Paddy in action med sruvmejseln. Jag återkommer när jag har hittat dem.